Datalagringen av människors liv som det är tyst om
Det har med all rätt debatterats mycket om FRA och Beatrice Ask de senaste dagarna.
Niklas Starow skriver på Second-opinion:
Nu vill regeringen införa en övervakning av medborgarna vars like inte funnits i historien. Hur effektivt Stasi än var, så var de begränsade av att tekniken inte fanns till total övervakning, de var tvungna att skriva ner allt på papper som i sin tur behövde fysisk förvaring.
Denna begränsning är borta idag och en fullskalig kartläggning av en människas liv är nu inte längre bara teoretiskt möjlig utan även närmast trolig.
En total registrering över människors liv in i minsta detalj är något som redan görs. Det sker varje dag. Det sker helt öppet. Det sker för att människor önskar ha rätt till att kunna leva ett vanligt liv på det sätt som individen själv önskar.
Vad jag pratar om? Jo, när en person med en funktionsnedsättning söker personlig assistans hos Försäkringskassan så är det mer regel än undantag att denne under flera timmar blir utfrågad om allt i sitt liv in i minsta detalj. Hur lång tid allting tar. Om man klarar det själv. Med vem man gör olika aktiviteter med och inte minst varför. Allt ska tidsbestämmas på sekunden hur lång tid en aktivitet tar.
Dokumentet som används kallas bedömningsinstrument och är det underlag som Försäkringskassan använder för att bedöma om en person verkligen behöver personlig assistans eller ej.
I början på året så prövade skådespelaren Johan Ulveson och kyrkoherde Olle Karlsson att svara på en del av frågorna ur bedömningsinstrumentet radioprogrammet Välviljans Apartheid.
Bägge två tog illa vid sig och kände sig obehagliga till mods. Just för att frågorna är så detaljerade och för att de personliga och detaljerade svaren sparas på en myndighet. Underförstått så är det så att svarar du inte på frågorna så anses du inte samarbetsvillig. Följden blir då att du kan vara ganska säker på att du inte får någon personlig assistans beviljad. Jag vet ingen person som ansökt om personlig assistans för att det är en lyx eller för att det är roligt. Alla personer som har personlig assistans idag som jag känner har det för att kunna leva ett värdigt liv.
Varför är nu frågorna formulerade på det här sättet? Varför lagras informationen? Vad kan de mer användas till?
I mina mörkaste mest nattsvarta tankar så har jag tänkt att det här drar otäcka paralleller till tiden innan andra världskriget. Då det utfördes fruktansvärda experiment på först på personer med funktionsnedsättningar och sedan äldre personer. Detta för att personer som ansågs som ett hot i samhället senare skulle kunna kontrolleras på ett för staten effektivt sätt. Vilket idag skulle kunna bli de människor som av staten stämplas som terrorister.
Men inte kan det väl vara så illa? Är det dit vi är på väg?
